 |
| Frukost i uterummet. |
 |
| Får vid Schmalsee. |
 |
| Värdinnan på sovstället. |
 |
| Första regnskuren: Regnkläder på! |
 |
| Lunch i Bad Bramstedt. |
 |
| Vi följde "Mönchweg" bitvis. Här ett litet skogskapell. |
 |
| "Zur Tankstelle" bjöd Gerd, Pelle och oss på en utsökt middag. |
 |
| Satt uppe och pratade ett bra tag |
Storslagen fukost! Först var vi ensamma i frukostrummet, men efter 10 minuter stack jag in huvudet i köket och ropade ett försiktigt "Hallo!" då gick LARMET!!! Det vrålade och tjöt, värre än en bandvarnare! Jag skämdes över att jag tydligen brutit mot ett tabu: att aldrig inspektera värdinnans kök! Plötsligt kommer värdinnans man in, går lugnt fram till spisen, utan att verka ett dugg bekymrad över larmet, som jag satt igång! Det visade sig vara äggkokaren, som talade om att äggen var klara! Hur kan folk ha det så varje morgon?
Regnet började trumma mot vinterträdgårdens tak, under vilket vi satt och åt frukost. Värdinnan försäkrade oss om att vi fick disponera rummet så länge vi ville - ingen ska tvingas ut sådant väder!
Efter en halvtimme upphörde dock regnet och vi packade våra cyklar, tog farväl och gav oss iväg.
Cykelleden "Mönchweg" tog oss förbi den vackra Schmalensee, med idylliskt betande får på stränderna. Såkom då regnet! Raskt pådrag av våra nyinköpta regnkläder, som var helt fantastiska, och sedan vidare! Vid Trappenkamp gick leden in i ett naturskyddsområde, där asfalten byttes mot leriga skogsvägar. Samtidigt försvann all skyltning! Efter en timmes kämpande befann vi oss plötsligt tillbaka i Trappenkamp! Men naturskyddsområdet glömmer vi aldrig!
En cykelreparatör i Bad Bramstadt lagade Inga-Lis trilskande växlar på 5 minuter! Och inte ett öre ville han ha!
Vid halvfemtiden började det åter regna och vi ringde på ett pensionat i Brande-Hörnerkirchen. Jodå, det fanns rum och visst kunde man äta i närheten! Det visade sig ligga mitt ute på vischan, minst 5 km från närmaste restaurang! Vi avböjde vänligt, men bestämt! Nu var det kris - vi hade lovat Gerd och Pelle, som billedes kom åt vårt håll för att muntra upp vår tillvaro, att skaffa rum till oss alla! Fyllda av onda aningar trampade vi vidare i ett snålt duggregn - minst en mil till en tänkbar hotellby! Så plötsligt - precis som i Trissreklamen! - hände det! Där låg hotellet med stort H. Hade allt! Vi duschade och sedan anlände våra vänner och sedan avnjöt vi en underbar middag tillsammans!
I-L somnade direkt när vi blivit ensamma och jag skrev detta. Har inte haft internet från och till, därav den ryckiga rapporteringen!
67 kilometer känns i våra kroppar! Godnatt! Glöm inte kommentera och tack ni, som redan gjort det!
 |
| Värdinnan på gårdagens restaurang, som lämnade oss ensamma med middagen! |
